08.27.07
To be or not to be
Tog en promenad ner till Almedalen. Där finns en fantastisk lekplats. Neo älskar att gunga. Köpte med mig en latte-2-go, men insåg ganska snabbt att det inte var en bra idé. Inte lika enkelt som i Stockholm där allt är asfalt. Hoppandes på all kullersten tog vi oss ner, jag, Neo och latten. Den där goa, krämiga skummen som vanligtvis brukar ligga på botten hade någonstans hoppat ur muggen. Lite besviken surplade jag i mig det sista medan Neo satt och tittade på fåglarna. Att fåglar kan vara så intressanta.
Vidare tog vi oss till gungorna. Neo upptäckte genast alla barnen och gungandet blev sekundärt. Jag betraktade de andra barnen som var där. De var nog mellan fyra-fem år. De var där med en förskolefröken/dagmamma. Barnen (ca 6 st) rumlade omkring i sanden. Åkte rutchkana på varandra. Använde ett språk som jag reagerade på. De var allmänt stökiga. Förskoleläraren stod på tio meters avstånd och tittade på. Ibland kom det några tillsägande ord from far far away; ”Nej Ester, du får inte göra sådär”. ”Maja…Ester…sluta upp med det där.”
Hjälp. Är det så förskolorna ser ut idag? Är det så här Neo kommer att bli när han sätts i förskolan? Det måste väl någonstans landa i den uppfostran man har hemifrån. Eller?!
Min syster har en liten tjej på just fyllda fyra år. Hon har sedan en tid tillbaka pratat väldigt högt. Ett tag trodde min syster att hon kanske hade lite dålig hörsel. På fyra års kontrollen konstaterades att hon hörde alldeles utmärkt. Alternativet som återstod var enkelt. På förskolan måste man prata väldigt högt för att göra sig hörd.
Man uppfostrar sitt barn, sätter det på förskolan, och hem kommer ett annat barn.
Skönt att det är ett tag kvar innan Neo börjar förskolan.
08.26.07
Dumpad
Neo har slutat amma vid läggning. Försökte förklara för Nicklas hur det känns. Smakade länge på orden i min mun innan jag sa; ”Det känns som att jag har blivit dumpad!” Jag känner mig ledsen och övergiven. Jag trodde hela tiden att det var jag som skulle avgöra när han inte skulle få mer bröst. Så helt plötsligt bestämmer han. Det hade jag inte riktigt räknat med.
Sedan någon vecka tillbaka har han slutat få bröstet på dagen. Vi har hållit oss till läggning och natten. Det har fungerat OK. Han har sökt. Letat under mina kläder. Rivit. Gråtit. Eftersom jag tycker det är så mysigt att amma honom så har jag gett vika. Han har troligtvis känt att jag 
varit ambivalent. Men så bestämde jag mig. Inget mer tuttande dagtid. Det gick en, två dagar och allt tycktes fungera riktigt bra. Till han dumpade mig. Nu känner jag sorg. Och saknad. Jag får glömma bort tröttheten när han väcker mig mitt i natten och istället njuta av de sista nära stunderna vi har. Min älskade son och jag.
08.25.07
Återberättelse: Neo börjar med napp (februari)
En stor dag idag. Neo accepterade nappen idag till min stora förtjusning. Äntligen kanske man kan slippa det eviga tuttandet kl 03 på morgonen. Kanske.Varje dag är lika omvälvande som den förra. Neo utvecklas och växer i en rasande fart och hans personlighet kommer fram mer och mer för varje dag som går. Envisheten vet jag inte vem han tagit efter. Risk finns att den är från oss båda. Hoppas inte det då innebär att dosen blir den dubbla.I skrivande stund ligger Neo och sover. Han ger ifrån sig sina små ljud med jämna mellanrum – allt för att stilla hans mors oro. Han är verkligen det vackraste och underbaraste som finns. Att kunna älska någon så innerligt från första stund är helt otroligt. Kärleken är gränslös. Precis som kärleken till min älskade man.Imorgon kommer svärmor och svärfar. Eller jag kanske ska skriva farmor och farfar. Blir en stor dag för dem imorgon, likt för Neo att träffa sina farföräldrar. Jag längtar.
Återberättelse: Två blev tre
Det är fredag (19/1), klockan närmar sig 17 och jag har precis vaknat upp efter en lång eftermiddagsvila. Jag slutade jobba i tisdags och har sedan dess njutit av varje ledig minut. Just idag kände jag mig annorlunda. Svårt att beskriva känslan, men något var annorlunda. Jag kliver upp och går på toaletten för ”rutinbesök”. Inget nytt, inget hänt. Planerat datum för Neo är 31 januari och jag håller på att spricka av både längtan och nyfikenhet. ”Undrar hur han ser ut, hur han kommer att vara, vem han kommer att vara mest lik?”. Jag går vidare in till köket och sätter mig halvt-on-halvt på stolen och knaprar i mig några chips. Då känner jag plötsligt något märkligt. Jag stannar upp för någon sekund och tänker snabbt ”vattnet”, men för att inte hoppas på för mycket slår jag snabbt bort tanken. Det ska ju trots allt kännas som att en vattenballong som går sönder. Jag tar några chips till och inser snabbt att jag inte var direkt sugen så jag lägger ifrån mig påsen och slutar äta. Då känner jag något märkligt igen. Jag går raskt in på toaletten. ”Vattnet…vattnet har gått!”. Jag blir alldeles paralyserad och vet inte riktigt vad jag ska göra. ”Ska jag torka upp vattnet eller ska jag ringa Nicklas direkt!? Jag ringer Nicklas”. Nicklas svarar med det samma och överlycklig och peppad berättar jag att vattnet har gått. Han, lika glad som jag, berättar att han precis ska hoppa på pendeltåget för att komma hem.
Jag ringer till BB Stockholm och berättar att vattnet har gått. De säger till mig att vi helt enkelt ska invänta värkarbetet. Några minuter in i samtalet kommer första värken – och profylaxkurs, släng dig i väggen – jag slutar andas helt! Jag hör barnmorskan säga att jag måste andas samtidigt som jag i nästa sekund hör mig själv säga ”Jag kan inte!”. Men visst kan jag andas. Några värkar senare så har profylaxkursen tagit ut sin rätt. Tanken att Neo ska ”pluppa” ut i toaletten slog mig ett antal gånger. Men när jag väl insåg att det inte går riktigt så snabbt slappnade jag av. Det går mindre än en timme och vi har tre värkar på 12 minuter. Nervös och förväntasfull (plus lite dåligt tålamod) säger jag till Nicklas att jag vill att vi ska åka in. Nicklas packar i ordning allt och sedan bär det av. Två ska bli tre.
Mellan klockan 19 och 21 har jag öppnat mig 10 cm. Vid 8 cm börjar jag ropa efter epudral. De säger till mig att det inte är långt kvar och att det inte kommer göra ondare än vad det gör just nu. Jag vet att de lurar mig, men jag går med på det. ”Vi väntar lite till”, hör jag mig själv säga. What?! Vi väntar lite till?! Jo, jag tackar jag. En halvtimme senare ångrar jag mitt ”Vi väntar lite till”. Smärtan har nått sin peak och jag orkar inte en värk till. Jag har bara lust att krypa ur mitt skin vid varje värktopp. Nicklas ringer på barnmorskan och säger att de ska ge mig ”knark” NU. De undersöker mig snabbt bara för att se hur långt jag kommit. Ska de lura mig igen, tänker jag. Glädjande berättar det att jag är fullt öppen. Wow. Men vad händer nu?!
Krystvärkarna ska komma. Och hur vet man det? Det känner man har man hört barnmorskorna och böckerna säga. Och visst stämmer det. Krystvärkarna kom, men avtog efter en stunds arbete. Livmodern var uttröttad sa det, så även jag. De fick sätta till dropp för att få igång krystvärkarna och visst kom de igång. Två timmar senare, 23.07, kom vårt underverk till det riktiga livet. Med mörkt hår och ett öppet öga hörde vi hans första skrik. Känslan är obeskrivlig. Likaså kärleken till detta nyfödda barn – vårt barn.
Återberättelse: Honeymoon (juli -06)
Vi åkte iväg på vår bröllopsresa bara två dagar efter vårt bröllop. Destinationen var Spanien och första stoppet (av tre) var The Westin La Quinta i Puerto Banus/Marbella.
Mer kommer snart…
Återberättelse: Bröllopet (juli -06)
Tre månader efter frieriet gifte vi oss. Vigseln ägde rum hemma i vår fantastiska trädgård. Det var en liten tillställning enbart för vår älskade familj. Nicklas mor med man. Min mor och far. Min syster med man. Och deras två små prinsessor som var brudnäbbar.
Trots den lilla tillställningen var jag oerhört nervös. Nervös inför vad?! Att han skulle säga nej?! Nä, absolut inte. Det fanns inte ens i mina tankar. Att gifta sig är ju trots allt någon man har längtat efter sen man var liten. Man har drömt. Fantiserat. Om min prins. Om min klänning. Lite som Askungen när hon ser sin klänning; ”Den är ju alldeles, alldeles…underbar!”.
Kärlek. Och lycka. Orden som jag skulle beskriva denna dag med. Lyckan var obeskrivlig. Verkligen obeskrivlig. Att få se mannen i ens liv stå där framme och vänta på en medan ens älskade far leder en fram. Vilket ögonblick.
Efter vigseln, som var borglig och genomfördes av Tommy Wahlgren, fotograferades vi på några av Visbys absolut vackraste platser. Stunden var min och hans. Vi glömde bort fotografens närvaro.
Kvällen var allt vi kunnat önska oss. Middag med familjen på Oi San. Promenad längs med havet till den vackra solnedgången som satte pricken över i:et.
Natten spenderade vi i sviten på Wisby Hotell.
Förevig kärlek. Förevig lycka.
Fler fantastiska bilder från vår bröllopsdag hittar du här.
Återberättelse: New York (april -06)
Jag fyller 30. I födelsedagspresent får jag en resa till New York av Nicklas. Platsen jag alltid velat åka till. Gissa om jag blev lycklig. På överresan frågade jag ett antal gånger ”om vi var framme snart”. Till min besvikelse hade jag hade missuppfattat flygresans längd med 3 timmar.
Jag är kär. I New York. Allt i New York. Ljuden. Lukten. Husen som når stjärnorna. Modet. Trenderna. Pulsen. Shoppingen. Restaurangerna. Allt.
Vi bodde på Night Hotel, ett nybyggt hotell ett stenkast ifrån Time Square. Allt var svart & vitt. Helt i vår smak.Shoppingen var också helt i vår smak. När vi bestämt oss för att inte handla mer hamnade vi på Bloomingdales. Tre timmar senare stod vi där med åtta kassar och betydligt mindre pengar på kortet. Men ingen var lyckligare än vi två.
Så kom dagen D. Jag fyllde 30 och Nicklas hade planerat dagen in i minsta detalj. Morgonen började med frukost på ett riktigt Amerikanskt Dining. Inredningen påminde om en film från 60-talet. Det serverades Egg & Bacon, kaffe och Amekerikanska Pancakes med sirap.
Med en stadig frukost i kroppen begav vi oss ut på shopping och sightseeing i NY.
Ett antal timmar, och shoppingkassar, senare tog Nicklas mig till Mandarin Oriental för lunch. ”A trend-setting dining in Manhattan” som de själva beskriver sig. Beläget på 35:e våningen möttes vi av den magnifika utsikten över Central Park och NY. Maten som serverades var av fransk och asiatisk karaktär. Platsen, omgivningen, designen, servicen – allt var utöver det vanliga. Jag kände mig som en prinsessa.
Så kom allvaret. Nicklas böjarde prata om ”det rätta tillfället”. Jag förstod inte riktigt vad han pratade till han helt plötsligt frågade mig. ”Vill du gifta dig med mig?”.
Där satt vi. Totalt uppassade av vacker personal. Där satt vi. På 35:e våningen och tittade enbart på varandra. Stämningen var total. Man kunde röra vid den. Känna dess intesitet. Känna kärleken som fanns (finns) mellan oss. Glädjetårar rann längs med mina kinder. Självklart ville jag gifta mig med mannen i mitt liv. Svaret var tveklöst ”Ja”.
Överlyckliga över det som just skett kastade vi oss i en taxi som tog oss till Tiffany & Co. Dessvärre fann vi inte ringar som stämde överens med våra (mina) krav. Ringarna fick vänta till vi kom hem.
Återberättelse: Paris (nov -05)
Resa. Vi ville iväg på vår första resa. Vi började genast titta efter resmålsalternativ. Vi kom ganska snabbt fram till att att destinationen skulle vara Europa, storstad och shopping. Destinationen blev Paris. Paris var en stad jag aldrig besökt. Jag var förväntansfull.
Vi checkade in på ett av Paris designhotell. Rummet var inrett i enkel design och jordnära färger. Hotellet var beläget bara ett stenkast ifrån Champs-Elysees och Triumphbågen. Rakt i hjärtat av Paris.Dagarna förgylldes av god mat, shopping och kultur. Paris var bättre än jag föreställt mig. En stad att återvända till. Utan tvekan.Vi rekommenderar varmt Buddha Bar. Fantastisk mat. Fantastisk miljö. Fantastisk musik.
Fler bilder hittar du här!
Stockholm – Visby – Åre
Här bor vi. Stockholm – Visby – Åre. Det bästa av tre världar.
Lägenheten i Stockholm köpte vi drygt ett halvår efter att vi träffades. Det var kärlek vid första ögonkastet. Lägenheten hade rätt förutsättningar att bli ett av våra drömboenden. Den låg på rätt plats. Hade rätt antal rum. Var rätt storlek. Och rätt planlösning. Den var även ett renoveringsobjekt som vi ville. Två månader senare stod vi i vårt nya boende, kära i varandra och i vårt hem.
I Visby bor vi i ett litet bulhus. Den har precis genomgått en totalomvandling. 90 kvm har blivit 160 kvm. Här möts man av kontraster som mörkt, maffigt och lågt till ljust, enkelt och rymligt. Längre fram i ”En blev tre” kan du läsa om husets historia.
Visby är staden som har det mesta man kan önska sig. Ett lugn vintertid medan det är puls och party sommartid. Där emellan gör naturen sitt. Höstens alla färger som lyser upp medeltidsstaden. Vårens grönska som färgar staden efter vinterns lugn. Och så har vi havet. Ett hav som beter sig precis som de fyra årstiderna. Det är en fröjd att få låta vår son växa upp här.
I Åre befinner vi oss mestadels vintertid. Här finns huset som Nicklas med familj byggt från grunden. Ett projekt som pågick under ett par år. Själv kom jag in i bilden lagom till att köket skulle sättas på plats.
En och en blir två (hösten -05)
Höstlöven hade börjat falla till marken. Det var då vi föll för varandra. Det var då en och en blev två. Nicklas och jag. Kärleken som uppstod kan beskrivas likt lövens färger. Intensivt. Sprakande. Och alldeles fantastiskt.Tänder
Neos tänder är på väg. En eller flera. Vet inte hur många, men de är på väg. Vi ser hur det kliar i munnen på honom. Idag har varit en dag då han tappat aptiten och haft diarré. Alla tecken på att tänderna är på väg.
Trots det fortsätter han vara lika glad som alltid. Vi möts av hans skratt. Hans joller. Hans ”Bla bla bla”, ”Da da da”. Du fantastiske prins.
Tack för att du förgyller vårt liv!
