09.30.07

Livlig fantasi

Publicerat i barn, fantasi, förälder, klättra, mamma, pappa, skräck vid 9:10 f m av Elizabet

Nicklas ropar på mig från hallen. ”Älskling, skynda dig hit!” Jag småspringer ut i hallen och möts av Neo halvvägs upp i trappen. Bredvid sitter pappan och ler. ”Titta, vad duktig han är!” Istället för att bekräfta pappan ställer jag mig bakom Neo, utifall att han skulle trilla.

För framför mig ser jag fruktansvärda scener. Jag ser hur Neo tappar greppet om trappsteget. Jag ser honom falla baklänges. Ner på det nylagda, svarta klinkergolvet. Och jag ser blodet spruta.

Min livliga fantasi tar slut på pappans glädjefyllda ögonblick. Kvar är mina tankar som skenat iväg och pappan som en gång var glad åt det som var här och nu.

5 kommentarer »

  1. Nicklas Jönsson sade ,

    september 30, 2007 vid 9:31 f m

    FInns en teori som heter vald sanning, dvs det är upp till en själv hur man väljer att uppfatta en situation. Istället för att se sitt barn ramla, kanske man ska se sitt barn lyckas klättra istället :-)
    Bästa exempletpå vald sanning eller positiv perception tror jag det kallas är för mig när man vaknar. Vill man det ska bli en härlig dag så börjar man med att säga till sig själv vilken härlig dag det här ska bli, oj va skönt det är att vara vaken igen. Då blir det garanterat en bättre dag än med tvärtom resonemang.

    Svara

  2. Elizabet sade ,

    september 30, 2007 vid 9:36 f m

    Nicklas: Bla bla blablaaaa bla blaaahhh…

    (Ni som är nya på siten kanske undrar om jag ALLTID svarar mina härliga läsare såhär. Svaret är NEJ.)

    Älskling. Du har så rätt. Men det tar inte bort min livliga fantasi. Puss

    Svara

  3. Karin sade ,

    september 30, 2007 vid 10:45 f m

    Hihi, vad ni är roliga! Precis sådär kan vi hålla på också. Jag är helt övertygad om att det kvinnliga/manliga spelar in också ;o) Jättefin blogg ni har, kommer absolut att följa er! Kramar Karin m. familj

    Svara

  4. Annica sade ,

    september 30, 2007 vid 1:48 e m

    Precis så där är jag med! Jag tror katastroftänkandet kommer i samma stund man blir mamma! Höga höjder, branta backar, you name it. Jag börjar genast oroa mig!

    Svara

  5. Elizabet sade ,

    september 30, 2007 vid 2:50 e m

    Karin: Måste ha med kvinnligt och manligt att göra ;-) Du är SÅ välkommen till vår lilla blogg. Kram

    Annica: Skönt att höra att man inte är ensam. Kan bli galen på mig själv när jag målar upp alla katastofbilderna i huvudet *suck*.

    Svara

Kommentera