I Aftonbladet idag kan man läsa ”Nu vill barnen bli lyxmärkta, Prada, Gucci och Armani – till babyn.” Ett av barnen, runt 10, har blivit totalt uppkittad av pappan. Han har kläder på sig till ett värde av 2879 spänn. Har bär en Armani-mössa, Diesel-jacka och ett par Timberland-jeans. Undrar om pojken förstår vad han har på sig.

För några år sedan jobbade jag på en managementbyrå. Ett av uppdragen jag hade var att lägga en kommunikationsplattform för en ideell stiftelse. Stiftelsen syftade till att förverkliga svårt sjuka barns önskedrömmar. Jag brann för projektet. Jag kände att jag gjorde nytta. 

Stiftelsen hade dock ett problem. För få önskedrömmar kunde förverkligas. Pengarna räckte inte till enligt dem. Enligt oss var kapitalet inte problemet. Stiftelsen kunde förverkliga fler önskedrömmar. Men då behövde önskedrömmarna kosta mindre.

Historiskt sätt hade svårt sjuka barns önskedrömmar varit resor till Maldiverna (?!) för hela familjen. Datorer. Och då pratar vi det senaste. Och  självklart skulle den vara bärbar, för vem vill ha något annat (?!). Vi började ifrågasätta vem som egentligen önskade sig drömmarna, var det barnen eller föräldrarna. Känslig fråga, jag vet. Men för att gå till botten med problemet var frågan tvungen att ställas. Reaktionen från grundarna till stiftelsen blev naturligtvis kraftig. Det var klart det var barnen som önskade sig dessa saker.

Men vad visste en treåring om Maldiverna. Egentligen. Det var väl en resa de önskade sig. En plats, bort från sjukhuset, tillsammans med sin familj. Och varför räckte det inte med en hederlig stationär dator istället för en bärbar. För det var väl en dator de ville ha. Inte den senaste tekniken.

Svaren vi fick på våra frågeställningar förbluffade. Svaren fick mig att inse. Att det finns människor som lever i en bubbla. En bubbla i lyx och glamor. En bubbla som gör att de aldrig kan vidröra det normala. Det enkla. Det (för mig) naturliga. De hade svårt att se utanför denna bubbla. Det var som om de inte kunde.

Enligt dem var det fullt normalt att en treåring önskade sig en resa till Maldiverna. Enligt dem visste barn i den åldern var Maldiverna låg. Enligt dem ville en treåring inte åka till Teneriffa. Utan de ville ha det bästa. Maldiverna. Enligt dem ville barn inte ha en stationär dator. Enligt dem ville barn ha den senaste tekniken. Enligt dem bar inte barn kläder från H&M längre. Utan barn ville gå klädda i Gucci och Armani. För allt detta gjorde deras barn.

Det var svaren vi fick. Det var svaren in ifrån bubblan.

Jag försöker leva utanför bubblan. Jag försöker se saker och ting på ett helt annat sätt. Jag hade sett till att förgylla fler svårt sjuka barns vardag. Jag hade sett till att fler drömmar gick i uppfyllelse. Jag insåg också då att mina barn skulle få en annan uppfostran. En uppfostran som säger att de ska uppskatta det som finns. Inte för vad det heter. Utan för vad det är.

Jag tror inte barn vill bli lyxmärkta. Jag tror att det är föräldrarna som vill märka sina barn. En märkning som innebär konsekvenser för framtiden. Inte bara för deras barn. Utan även för barn runt omkring. Barn som inte lever inuti deras bubbla.