03.17.08
Publicerat i barn, gråt, mamma, pappa, rutiner, sömn vid 5:00 e m av Elizabet
Kvällen kom och jag trodde att jag kunde lägga Neo på vanligt vis. Precis. Trodde jag. Neo vägrade acceptera att det var jag. För jag var ju inte pappa. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag grät en skvätt.
Permalänk
MissyElliot sade ,
mars 17, 2008 vid 9:49 e m
Usch ja, det är lite hemskt det där när de har en favvoförälder. Som tur går det över och det är helt normalt när man varit iväg från dem. (Min Miniman var precis likadan när jag var baorta i höstas, dock bara 4 dagar! Men jag dög inte när jag kom hem. Det tog ett par dagar innan rutinerna kom tillbaka….
*snyft*
Rana sade ,
mars 17, 2008 vid 11:49 e m
Aj aj aj, jag vet hur ont det gör. Jag hade lipat, jag med.
Min lillkille är mer pappig än mammig. Det kan jag ta (även om det sårar lite) ENBART på grund av att storflickan är rätt mammig. Så kära nån. Jag skulle tjura ögonen ur dig. Men du. Han har ju bara saknat dig. Han kommer tillbaka. KRAM.