november 5, 2007

Tystnad

Posted in barn, ensamhet, förälder, mamma, sällskap, självkänsla, ursprung den 10:21 f m av Elizabet

Alla har åkt nu. Kvar är jag, Neo och tystnaden. Känns konstigt. Kontrasterna är för stora. Jag älskar när det liv och rörelse. Älskar när det är mycket folk runt omkring mig. Det är så jag är uppvuxen. Det är så mina rötter ser ut.

Samtidigt har jag lärt att älska ensamheten. Men det tog tid. Och var mycket svårare än jag trodde. Kom fram till att det ibland är lättare att lära känna en främling än att lära känna sig själv.

Annonser

4 kommentarer »

  1. Annica said,

    Kommer du ifrån en stor familj? Jag har växt upp med min pappa. När jag träffade Joakims pappa var det så kul att han kom ifrån en stor familj med många syskon. Gillar också när det är liv och rörelse. En kärleksfull röra! Och nu har jag en egen stor familj.

    Tycker om att vara ensam ibland. En liten stund.

  2. Elizabet said,

    Annica: Kommer från en familj som håller ihop. Mycket kärlek. Mycket bråk. Mycket kramar och pussar. Pratar med varandra med maxvolym vilket gör att vi upplevs som en väldigt STOR familj. Härligt. Underbart. Tryggt.

  3. Annica said,

    Så ska det vara! Har svårt för familjer som tassar på tå och inte vågar säga när det är något. Livet blir enklare om man vet var man har varandra.

    Där är jag och min sambo väldigt olika. Han är uppvuxen med föräldrar som aldrig tog i varandra och aldrig bråkade. Hur naturligt är det?

  4. Elizabet said,

    Annica: För mig är det väldigt onaturligt. Men så ser dessvärre många relationer ut.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: